Skrämselpropaganda i SvD om barn och medicier.

Idag kom en artikeln i Svenska dagbladet om barn och medicinering. Den artikeln finns att läsa här: www.svd.se/nyheter/inrikes/barnens-pillerkarta-ritas-om_7806908.svd

I artikeln uttalar sig läkare Lena Leissner om sömnmedicinen Melatonin på detta sätt:

Det är helt makalöst. Jag tror att det handlar om föräldrar som tar en genväg för att slippa engagera sig i något som är tyngre. Man vill ha ett lyckopiller som löser alla problem

Hon fortsätter sedan med följande uttalande:

Ingen evidens visar helleratt det fungerar som sömnmedel. Och en otäck sak är att de kan störa könsutvecklingen om barnet inte passerat puberteten

Detta är i min mening ren och skär skrämselpropaganda. Hela artikeln försöker påskina att barn drogas med tunga sömnmedel när faktum är att majoriteten av all sömnmedicin som skrivs ut till barn är just melatonin (vilket även framgår väldigt tydligt av statistiken i artikeln). SvD nämner att de ringt runt till flera läkare som samtliga påpekar att melatonin är ett kroppseget hormon, inget annat och därför ofarligt. Lena Leissner är tydligen sömnexpert enligt artikeln, men det rimmar illa med faktumet att hon verkar helt ovetandes om hur melatonin fungerar. Genom att ge ett barn melatonin ges barnet förutsättningen att kunna sova under rätt omständigheter, men melatoninet gör inte att barnet somnar. Det fungerar alltså inte alls som vanligt sömnmedel, barnet drogas inte. Om barnet inte vill sova eller har en miljö runt sig som inte tillåter sömn just då kommer barnet heller inte att somna oavsett hur mycket melatonin som getts. Om barnet däremot är lugn, avslappnad och har det lugnt och tryggt runt sig hjälper melatoninet helt enkelt signalerna om sömn till hjärnan och gör att barnet kan somna. När förutsättningarna är rätt alltså. Således blir det helt befängt att kalla melatonin ett ”quick fix” för föräldrar som inte vill ta itu med problemet. Problemen är kvar, melatonin eller ej och sömnen kommer inte bättras om inte föräldrarna arbetar aktivt med det.

Det jag däremot kan hålla med om i artikeln är att många vårdcentraler tyvärr hellre ger melatonin till barn och sedan lämnar föräldrarna att själva fixa resten framför att göra grundliga undersökningar om vad som kan vara det bakomliggande problemet som gör att barnet har svårt att sova. Jag undrar hur många läkare med kunskaper i ämnet som SvD fick ringa runt till innan de fann någon som ville uttala sig negativt om melatonin?

Vad gäller uttalandet att melatonin skulle störa barnets könsutveckling finns öht inget belägg för att det skulle vara sant. Jag har sökt i alla medicinska databaser bland annat PubMed och inte kunnat finna något. Dessutom, hur skulle man kunnat forska fram ett sådant resultat om nu forskning bara gjorts på vuxna?

Även medicin till barn med ADHD får en känga, frågan är vad som är alternativet? För extremt många både barn och vuxna är medicineringen det som gör att de kan ha ett något sånär fungerande liv. Att bara ge psykologisk hjälp fungerar inte för många eftersom problemen faktiskt inte är bara psykiska sådana. Många med ADHD har dessutom en underproduktion av melatonin vilket faktiskt gör det helt nödvändigt att få detta medicinskt eftersom de annars inte kan sova. Det finns barn som sover 3-4 timmar var tredje dag utan medicinering men fungerar bra och mår bra om det ges medicin. Att medicin till barn med ADHD skulle skrivas ut på slentrian är dessutom en myt. Fakta är att bara drygt var femte barn eller vuxen med ADHD får någon form av medicinering. De flesta förblir alltså omedicinerade just för att medicin inte ges ”bara för att”. Ökningen av medicin till barn förklaras snarare av att vi idag vet mer om ADHD och liknande problematik, lättare ser tecknen och kan diagnostisera samt vet mer om vad mediciner kan göra för barnen. Att slå på stora trumman om att barn med ADHD inte ska medicineras är att vägra se vad medicinen faktiskt gör för dessa barn, det är bevisat att barn/vuxna som inte medicineras och får hjälp oftare blir deprimerade, tar sina liv eller hamnar i kriminalitet. I artikeln har de dock en viktig poäng: Medicineringen ska aldrig vara ett alternativ till annan hjälp, men tyvärr blir det allt för ofta så i dag. Där finns ett stort problem att arbeta med för både barn och vuxna med ADHD.

Nej, jag blir faktiskt riktigt arg över en artikeln som denna som så arrogant nedvärderar vad medicinen faktiskt gör för många. Märk väl dock att vad gäller medicinering med neuroleptika, lugnande och antidepressivt är det ett rejält misslyckande för samhället att barn fortfarande behöver denna form av medicinering, lyckligtvis har uppgången på dessa preparat varit relativ låg. Där finns en hel del att rota i och mycket som kan ändras så att denna form av medicinering hålls på ett minimum!

Såhär är fördelning och ökning av sömnmedel enligt diagram från SvDs egna artikel:sömn 1 sömn2

Lägg märke till att av de 4192 barn som får sömnmedel och är under 12 år är det knappt 300 som får annat sömnmedel än melatonin, det vanligaste sömnmedlet till små barn förutom melatonin är antihistamin, dvs allergimedicin! De barn som får tunga sömnmediciner är försvinnande liten, ska vi då verkligen utgå ifrån att de får det i onödan som ett quick fix eller att det faktiskt kan finnas en reell orsak bakom som inte fixas med lugnare vardag och fasta rutiner?

I artikeln får man lätt intrycket att var och vartannat barn får starka sömnmedel, tunga droger mot ADHD eller antidepressiva. Sett till totalt antal barn i Sverige är det faktiskt bara ca 0.3% av alla barn som får någon medicinering ovan. Som sagt, det är ett misslyckande och ett problem att barn behöver antidepressiva, neuroleptika och lugnande, men att ge intrycket att var och vartannat barn medicineras med tunga mediciner är och förblir ren skrämselpropaganda.

Edit: Nu när jag ser vad andra skriver om detta är det tyvärr allt för uppenbart att taktiken verkar fungera…

11 thoughts on “Skrämselpropaganda i SvD om barn och medicier.

  1. Jakob skriver:

    Jag läser vad du skriver och sympatiserar med ditt budskap men ser lite annorlunda på saken själv. Jag har själv ADHD-diagnos, fådd i vuxen ålder. Håller inte med Leissner och hennes känga mot föräldrar, men väl Anna Lundh som också kommer till tals i artikeln och som påpekar att man kanske kunde vända blicken mot det samhälle där en stor procentandel skjuts utanför och in i en sjukdomszon på grund av ngt annorlunda neurologisk disposition.
    Skrev även en bloggpost själv: http://hypertunneln.wordpress.com/2013/01/09/den-biokemiska-pastoriseringsmaskinen/

    • somnforbarn skriver:

      Hej Jakob! Trevligt att du hittat hit. Som jag skrev ska medicin aldrig vara ett alternativ till annan behandling, tvärt om. Men att utmåla medicin som ett satans vapen blir väldigt fel enligt mig, den hjälper trots allt många. Jag anser dock att annan behandling alltid ska komma först och det finns många många problem i samhället som behöver ändras. Ändring kostar ju pengar och tyvärr tar många åtgärder stopp på just den punkten. Vi lever i ett tämligen människofientligt samhälle och de som inte är starka och ”perfekta” kommer i kläm.

      • Jakob skriver:

        Tack! Och: Word to that. Jag är ingen medicinmotståndare, ej heller någon absolut proponent. Det jag tyckte var någorlunda nytt i artikeln var att den ändå innehöll en vinkel som något avvek från de vanliga, korkade sätten att respondera på just sådana här fakta. Det kommer väldigt sällan fram att ett handikapp är ett handikapp i relation till en miljö, och att miljön faktiskt också kan ändras. Alltför ofta läggs skuld på individ, föräldrar, lärare eller liknande.
        Håller som du förstår starkt med dig om att samhället knappast är anpassat till alla.

      • somnforbarn skriver:

        Ja det är sant att artikeln också hade en bra vinkel på det, viket jag tar upp i blogginlägget till viss del. Tyvärr ses medicin för ”lekmän” utanför vården som ”quick fix”, om barn/vuxna medicineras varför få annat stöd som anpassad skola eller arbetsplats om det behövs? Det är ett stort problem och behöver belysas. Det är även skrämmande att små barn ges lugnande medel som tex Valium, att det behövs för små barn är ett stort stort misslyckande för samhället och borde verkligen tas itu med. Visst, det kan nog finnas extremfall där även tung medicin behövs till små barn, med det borde gå att räkna på handens fingrar…

  2. Tinny skriver:

    Du hånar Lena Leissner och att hon inte skulle veta vad hon talar om, och hånar svd som kallar henne sömnexpert. Faktum är att hon under många år varit aktuell i olika sammanhang för att hon ÄR expert på just sömn (hon forskar kring sömn och sömnmedicin och är specialist i neurologi och klinisk neurofysiologi) och hon ÄR överläkare. Jag är därmed rätt säker på att hon i allra högsta grad vet vad hon talar om.

    Jag tycker också att du förringar bieffekterna av melatonin och framförallt centralstimulerande läkemedel som ju har massor av bieffekter även bara på kort sikt. Att melatonin dessutom öht inte är godkänt för användning på barn tycks du också helt förbise? Jag har svårt att förstå hur du kan propagera så mycket för långvarig behandling av omdiskuterade läkemedel, och förringar dess negativa effekter genom att påstå att de är ofarliga men jag inser att något privat ligger bakom dina högst ologiska resonemang.

    Pga detta så förringar du också helt och hållet det verkliga problemet som faktiskt uppmärksammats här genom att kalla socialstyrelsens rapporter, diverse överläkare och andra experters utlåtanden för skräckpropaganda.

    Detta är ingen skräckpropaganda, Du missar att det viktiga i den statistiken du nämner är att barnen måste få HJÄLP, inte att de måste medicineras (det är inte samma sak). Däremot är det förmodligen så att det på många håll fortfarande är svårt att få RÄTT sorts hjälp, men då måste vi givetvis göra insatser för fortbildning och bättre kompetens inom området så att alla dessa barn kan få rätt hjälp ISTÄLLET för långvarig och i värsta fall livstidslång medicinering.

    Jag hoppas att de flesta kan vara överens om att det är riktigt illa när till och med experter på sömnmedicin ifrågasätter den stora ökningen av dessa läkemedel till SMÅ BARN istället för att vi tar itu med de problem som ligger till grund för barnens bristande hälsa och välmående. Citerar från artikeln:

    ”– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle? ”

    Ett par av de berörda länkarna till socialstyrelsen:

    http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2012oktober/kraftigokningavadhd-lakemedeltillvuxna

    http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2012/2012-10-30

    Fakta om hur melatonin rekommenderas att användas:
    http://www.lakemedelsverket.se/malgrupp/Allmanhet/Lakemedel/Nya-lakemedel/Circadin-melatonin/

    • somnforbarn skriver:

      Dokumenterade bieffekter av melatonin är trötthet, illamående, huvudvärk, yrsel och i vissa fall ökar det depression eller ger nedstämdhet. Det finns en varningsflagg om att det kan påverka könsutvecklingen hos barn eftersom det är ett hormon men det är inte bevisat.
      Jag hånar inte Lena, jag ifrågasätter hennes kunskap. Om hon kan sin fakta vet hon ju att melatonin inte är något som fungerar som sömnmedel och får barn eller vuxna att somna så varför påstå det? Eller så har SvD valt att tolka henne på ett taffligt sätt, kanske sa hon inte alls nått i likhet med det?

      I övrigt vet jag att många klarar sig bra utan medicinering, om så inte vore fallet skulle knappast 4 av 5 med ADHD diagnos klara sig utan. Däremot vet jag med 100% säkerhet att inte alla gör det, och att måla medicinering enbart i nattsvart är galenskap, för många är medicineringen ett måste. Men jag säger det igen: Medicin ska aldrig någonsin vara första alternativ eller den enda hjälpen! Annan hjälp ska i alla lägen vara prio ett! Den övriga medicin som diskuteras i artikeln är jag helt emot men i frågan om ADHD medicin ÄR det en hjälp, tyvärr allt för sällan kombinerad med annan hjälp och det är det verkliga problemet! Jag förringar inga bieffekter, allt som har en effekt har även en bieffekt (eller flera) ibland kostar det mer än det smakar ibland inte, ibland är alternativen sämre ibland bättre. Det måste ses till varje unik situation för det går inte rakt av att säga att medicinering alltid är fel eller alltid rätt, världen är inte så svart och vit.

      Resten väljer jag att inte svara på då det bara verkar handla om mig som person och inte det jag verkligen skriver.

      • Jakob skriver:

        Bara en sak, både Tinny och somnforbarn: 4 av 5 med ADHD diagnos klarar sig INTE utan medicin. Känner hur många som helst som försett sig själva med centralstimulerande före diagnos satts i vuxen ålder. (Även undertecknad.) Det är ett samhällsproblem i sig som torde motivera stor insats högre upp i strukturen.
        Man kan även klara sig bra, men då måste stimulans tillföras på annat vis än vad skola, familj etc mäktar med att göra. Jag menar att på längre sikt måste något till som inte vare sig begränsar sig till vare sig enskilda individer, familjer eller institutioner. Kan vi inte liksom förenas på vägen dit i stället för att gå i försvarsposition? För jag tycker att behovet av medicinering i sig faktiskt är rätt förskräckligt, men att letandet efter ansvariga för medicinerandet gör att vi inte kan se att förutsättningarna för både fungerande sömn och hälsosam hyperhjärna skulle kunna finnas helt naturligt, dvs om samhället faktiskt gav det utrymme till varje individ som behövdes för att utvecklas bäst (vilket är min övertygelse).

        Tänker: man KAN ha rätt både i att förespråka medicin och att varna för den, utan att det behövs infoga en massa ”om”, ”men” samt ”å ena/andra sidan”. Samma medicin kan vara livsnödvändig som i ett annat sammanhang (men för samma person) skulle varit överflödig.

      • somnforbarn skriver:

        Tack för input. Enligt den statistik jag har tillgång till är ungefär 5% av barn diagnostiserade med Adhd och 1% medicinerar mot Adhd, dvs ett av fem barn. Bland vuxna ska det vara liknande siffror. Alltså verkar de flesta klara sig utan medicin, huruvida de klarar sig bra eller ej är ju däremot en annan fråga. Av de i min närhet jag vet som medicinerar i vuxen ålder anser samtliga att orsaken är att de klarar att fokusera på sådant de finner viktigt i livet, tex sina barn eller annat som får dem att må bra. Att inte medicinera blir bara förlust på det viset. Flera klarar inte att arbeta ändå eftersom övrigt stöd som behövs uteblir men de kan iaf ha en givande vardag. Samhället måste bli bättre på att se möjligheter istället för hinder, men jag vet inte hur der ska gå till som riktigt…

  3. […] ”Artificiell insomning”, som jag avslutar ovanstående med, är en sanning med modifikation; det rör sig förvisso om att kroppen tillförs substanser, men det preparat som nämns i artikeln och i min post – melatonin – är ingen kemiskt framställt insomningspreparat utan en kroppsegen substans. Man tillför alltså mer av ett hormon som redan tillverkas av/finns i kroppen. Hormonet tillhandager förutsättningar för att somna men är ej sövande i sig – det behövs fortfarande en sömnvänlig miljö. Att ett barn tillförs melatonin innebär alltså inte att man kan fortsätta som förut, utan kräver komplettering i form av en insats av barnets närmiljö (dvs. familj eller motsvarande). Läs om ni vill posten och kommentarerna på bloggen Sömn för barn. […]

  4. Anna skriver:

    ………..(Först och främst- Bra skrivet somnforbarn!)

    SvD HAR en mycket bra ”poäng” i sin artikel; att det faktiskt är en växande grupp individer som inte klarar stressen och prestationskraven i dagens samhälle. Tyvärr väljer de (som är så populärt i tidningar t.ex.) att istället lägga fokus på det mer ”rubrikskapande” innehållet. På så vis tycker jag att somnforbarn har helt rätt; det blir skrämselpropaganda.

    Jag är övertygad om att SvD har valt att citera Lena Leissner så att hennes ord passar för ändamålet för det skulle verkligen förvåna mig om en läkare med hennes kompetens faktiskt tyckte att det bara handlar om ”slappa föräldrar” som söker lyckopiller.

    Att börja diskutera biverkningar av t.ex. centralstimulerande mediciner känns irrelevant, dels därför att i princip ALLA mediciner har biverkningar av olika slag men inte många går och ojar sig över att ”droga sina barn” med t.ex. antihistaminer om de är allergiska och dels för att ett liv med obehandlad ADHD KNAPPAST saknar ”bieffekter”.

    Jag är så trött på att, först läsa en massa löpsedlar om den påstådda ”överdiagnosticeringen” av ADHD och nu se en trend i att skriva om övermedicinering av samma tillstånd. När man upptäcker en ny sjukdom eller funktionsnedsättning och lär sig hur man diagnosticerar denna är det väl självklart att man i början (och då menar jag, kanske de 20-30 första åren ibland) ser det man nu kallar ”lavinartad ökning” i antalet diagnoser? Det som, bara naturligt, bör följa detta är väl en lika stor ökning i antalet behandlingar?

    Men det är klart;hur många lösnummer säljer man på en löpsedel med texten: ”Stort avslöjande- Lavinartad ökning av förskrivandet av kognitiva hjälpmedel åt BARN!!”?…

  5. Anna Olsén skriver:

    En bra text (lättlästare variant finns på den, också) om varför melatonin kan vara en välsignelse och en räddning för tonåringar som tappat sin dygnsrytm och därför inte fungerar i skola etc:

    Låg dos och kort tid kan räcka för att få ordning på ett fullständigt kaotiskt liv, och melatonin borde därför kunna finnas utan licens till läkare som behöver hjälpa skolbarn att orka fungera normalt.

    http://www.eckerberg.se/be/Berndt_Eckerberg_melatoninartikel.pdf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s