Det här med matvägrare…

Att det är viktigt för barn att få i sig näring är knappast något som behöver diskuteras, det vet alla och jag tror nog att alla är överens om det. Problemen runt barns mat brukar snarare handla om exakt vad som är den bästa maten där åsikterna kan gå vitt isär, är det bästa LCHF? Eller kanske vegetariskt? Bara hemlagat? Eller även färdiga matburkar? Ja, åsikterna är ungefär lika många som det finns föräldrar och ännu mer diskussion blir det när själva matsituationen kommer på tal. Ska barn alltid äta upp? När kan de få lägga för sig själva? Hur tidigt kan man kräva att de ska smaka på allt? Måste de äta även sådant de inte gillar? Jag tänker inte försöka svara på dessa frågor just nu, det kommer senare🙂

Denna gång ska det handla om de där barnen som inte gapar som små fågelungar när skeden med mat närmar sig, utan kniper igen munnen för allt de är värda. De där barnen som petar runt maten på tallriken eller säger ”vill inte ha!” så fort maten står på bordet.

För att få ett bra förhållande till mat redan från start krävs att måltiderna hålls utan krav och pekpinnar, att de helt enkelt får vara mysiga och trevliga och inget annat. För det barn som äter det föräldrarna vill uppstår sällan problemet. Barnet äter och är nöjd och föräldrarna är nöjda. Om barnet däremot visar sig vara kräsen eller liten i maten uppstår fort problem. Föräldrarna börjar gärna truga med maten, försöka tvinga in iaf en liten liten sked mat i munnen och matsituationerna eskalerar snabbt till att vara en ständig maktkamp mellan barn och föräldrar.

Mitt råd till alla med små matvägrare är: Slappna av! Inget barn kommer frivilligt svälta sig själv till döds. Erbjud mat på fasta tider, erbjud varierade mellanmål. Låt barnet äta själv oavsett om du ger plockmat eller puré så att barnet får ha kontroll på situationen. Äter inte barnet, ja då får det vara så. Börja inte truga mellan målen med extra grejer utan håll på tiderna, är barnet hungrig får hen vänta till nästa mål (detta gäller dock bara barn över 1. Yngre barn skall få fortsätta äta ersättning eller amma fritt). Du kommer antagligen få rådet av BVC att dra ner på ersättning eller amning för att få barnet hungrigare, jag anser det vara ett synnerligen dåligt råd. Det finns inga belägg för att barn som vägrar äta fast föda äter bättre för att de får mindre av annat. Varför ta bort deras enda näringskälla när den behövs som mest? Låt barnet äta det den vill, risken att barnet ska bli kräsen av detta är faktiskt minimal, tvärt om tyder allt på att barn som får styra sin egen matsituation i längden blir mer nyfiken och vågar prova mer. Maten blir ingen stor grej, matsituationen ingen maktsituation där någon ska ”vinna”. Många barn som tidigare vägrat all fast föda kan på bara någon dag förvandlas till matglada skruttar som slänger sig över maten bara pressen och tvånget under måltiderna försvinner. Dessutom tycker de allra flesta barn att det är kul att få kladda, pilla och känna på maten och verkligen utforska den fullt ut med alla sinnen.

Lite andra tips på vägen om du har en matvägrare:

* Blanda inte maten. Låt den ligga uppdelad på tallriken tex: Fisk för sig, potatis för sig, en klick sås för sig och lite ärtor för sig. Många matvägrar vill ha full koll på vad de får i sig och säger nej direkt till mosad/ihopblandad mat. Många barn uppskattar inte gratänger, grytor eller soppor fören runt 4-5 år.

*Våga krydda! Förutom onödigt salt är det fritt fram att krydda maten med alla möjliga kryddor och örter som du kan komma på. Många barn gillar mat med lite mer smak. Saker som brukar kunna bli favoriter snabbt: Kyckling i mild currysås, potatismos med persilja, köttfärssås med vitlök och oregano. Snåla inte med smakerna helt enkelt!

*Ge inte beröm om barnet äter mycket och skäll inte om barnet äter lite! Det ger signaler till barnet om att det är en bedrift att sträva efter att äta så mycket som möjligt vilket i längden kan leda till överätning och att barnet blir överviktig. Det kan även gå åt andra hållet, om det är en bedrift att äta mycket måste det vara en bedrift att inte äta alls… och ja, vad den tanken kan leda till behöver jag kanske inte ens skriva? Om du vill ge någon form av bekräftelse på barnets matintag räcker det med att säga att du uppskattar att barnet velat äta av din mat, att du blir glad för att hen smakar när du lagat maten. Inget om mängden eller prestation i det hela.

Sist men inte minst: Om barnet säger sig vara mätt, lita på det! Att försöka få i barnet mer mat lär bara barnet att strunta i om hen känner sig mätt och att alltid äta lite mer. Detta är som skapat för att i framtiden få vuxna som överäter och inte litar till sina egna signaler. Det är aldrig för sent att låta barnet få ta kontroll på matsituationen. Har det varit en kamp med maten länge kan det kännas som en förlust som förälder, men ärligt, ska verkligen förhållandet mellan förälder och barn vara ett krig? Ge barnet makten över sitt eget matintag. Låt hela matsituationen bli neutral så ska du se att barnet kommer få ett bättre matintag, inte idag, antagligen heller inte i morgon, men med lite tid rättar det till sig. Och bli inte bedrövad om barnet alltid kommer vara liten i maten, vissa bara är så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s