Anna M: När det inte riktigt blev som man tänkt sig

Följande text är skrivet av Anna M för Sömn för barn. Anna bloggar annars på bloggen Coping om livet med ett barn med diagnos inom autism spektrat.

”Jag fick barn ganska sent. Var van vid att bara ha mig själv att ta hand om. Och var inte alls van vid att prioritera något annat än mig själv, mina nöjen och mitt jobb. När jag då äntligen blev gravid vid 36 års ålder tänkte jag nog mest på de där familjerna man ser på restaurangerna runt Medelhavet när man är på semester. Med ungar som låg där på stolar sovandes inlindade i bordsdukar och sen hängde de barnen över axeln och gick hem när det var dags.. Man skulle kunna leva ganska mycket som vanligt med en bebis och med små barn. Det var jag säker på. Piece of cake att få barn alltså.

Så fick jag Torsten. Inte alls som jag hade planerat. Amningen funkade inte alls. Han förstod inte hur man skulle göra. Han klarade sig inte utan min kropp. Min kroppskontakt. Inte sova i vagn. Inte sova själv i säng. Spjälsäng hade jag ingen men en spjälvagga på hjul som han låg i några minuter första veckan. Han sov på min kropp. Han hade flyttat ut på andra sidan huden. Han gjorde allt på min kropp. Allt han gjorde utanför min kropp var att skrika. I panik

Eftersom jag fick barn långt senare än mina vänner bestämde jag mig för att gå på föräldrautbildning på bvc. Mest för att knyta kontakt med andra bebisföräldrar. Där fick vi lära oss att barn skulle sova i eget rum när de var tre månader. Och att vi skulle använda femminutersmetoden. Jag protesterade med hela mitt väsen. Hur kunde en sån metod vara möjlig?! Mitt barn kan ju inte lämna min hud! Jag fick en del onda blickar från bvc-sköterskan som tyckte jag var en obekväm kursdeltagare och att jag hade dåligt inflytande på mitt barn som jag bar för mycket.

Mitt barn sov inga hela nätter. Mitt barn gick inte att natta. Det tog timmar. Jag försökte verkligen. Men det innebar att jag var skild från resten av familjen hela kvällarna. Det skapade en del osämja. Men att lämna honom var inte möjligt. Han behövde mig ju. Jag kände hur han ville vara hos mig. Det fanns aldrig någon tvekan om att det var mig han behövde. Men jag var förstås trött. Han sov bara kortare stunder.

När han närmade sig ettårsåldern började hans beteende avvika från andra barns. Han hade jobbigt i många situationer. Och jag hade det jobbigt med. Det gick bara inte. Vi slutade umgås. Det kostade mer än det smakade. Vi tog hand om varann. Torsten och jag. Jag vilade när han vilade. Sov när han sov. Jag gjorde det gråtfritt. Jag följde min magkänsla. Efter ett tag fick jag ett namn på det – Nära föräldraskap. Och efter ytterligare en tid fick jag namnet på varför mitt barn inte sov. Autism.

När Torsten var fyra år fick vi melatonintillskott vilket hjälpte oerhört mycket. Det har hjälpt honom att komma till ro på kvällarna men hans sömnbehov är fortfarande litet. Och när han var fyra kom också hans systrar. Tvillingarna Liv och Sonja. Som inte sov. Inte sammanhängande. Inte samtidigt. Inte i vagn. Inte i säng. Inte om man la dem ner. Sjalar räddade mig. Jag har sjalat båda eller en åt gången och alla barn har samsovit med mig. Det har varit räddningen. Att bara sträcka ut sin arm för att trösta.

Jag har varit ganska själv i att ta hand om barnen, men det har ändå på något vis gått ihop. Genom att inte fastna i föreställningar om sömn. Att ett barn faktiskt får somna framför teven. Eller i sjalen medan jag hänger tvätt. Att de sover när de är trötta och inte när jag har bestämt det. Att sovande och sömn aldrig ska vara förknippat med något jobbigt. Mitt mantra har varit något som jag hörde för längesen: Om livet är ett måttband så är småbarnstiden bara några centimeter. Och de centimetrarna bestämde jag mig för att stå ut med och göra det som kändes rätt i magen. Vad är trötthet några år egentligen?

Idag har jag två barn som snart fyller sju år som lägger sig med glädje på kvällarna. Kanske inte lika tidigt som sina jämnåriga men tillräckligt tidigt för att sova ut. Och Torsten snart elva år somnar vid sin tid. Lugn och trygg. Sent visserligen men nöjd. Och jag känner att jag har gjort helt rätt som följt min magkänsla”

2 thoughts on “Anna M: När det inte riktigt blev som man tänkt sig

  1. lisapalm1 skriver:

    Vad spännande att läsa om din historia och ”sömnproblem”. Tack för att du delade med dig! Själv har jag problem med min lilla tjej där nattningen ibland tar 1-2 timmar, så jag läser mycket hur och vad andra gör för att kanske nånstans snappa upp något matnyttigt. Men jobbigt är det, så förstår precis den känslan du beskriver. Och 5 minutersmetoden – nope, inget för mig heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s