Lars H G: Femminuters metoden- en form av timeout?

Detta inlägg publiceras med tillstånd av Lars H Gustafsson och har tidigare publicerats 2009  på hans blogg: http://larsh.wordpress.com ,originalinlägget finner du genom att klicka här

”Sedan min minikurs om timeout publicerats först här och sedan på GrowingPeoples hemsida har jag fått frågor om min syn på den så kallade femminutersmetoden – en metod för att få små barn att somna själva. Är inte den en form av aktiv ignorering, eller avskiljande timeout, och därmed en metod som knappast står i överensstämmelse med FN:s barnkonvention och ett mer humanistiskt tänkande om barn?

Metoden beskrivs bäst och mest utförligt på Berndt Eckerbergs hemsida – se här! Eckerberg var den som introducerade metoden i Sverige. Och i denna version råder det väl ingen tvekan om att metoden helt och hållet uppfyller de kriterier jag ställt upp för avskiljande timeout med aktiv ignorering. Eckerberg skriver:

Efter en avspänd kvällsritual lägger man barnet och går ut ur rummet. Har barnet spjälsäng går man utom synhåll men tittar till det cirka var femte minut. Kan barnet gå upp ur sängen sätter man sig i en stol utanför dörren så att man snabbt kan lägga tillbaka barnet när det springer upp. Man hjälper barnet bäst genom att vara så entydig som möjligt. Man skall alltså inte låta tröstande utan bestämd men ändå vänlig. Även om barnet sprungit upp ur sängen tjugo gånger. Man ger ingen kroppskontakt utom när man lägger tillbaka barnet i sängen. Har barnet spjälsäng och ställer sig upp lägger man inte ned det. Barnet lägger sig själv, förr eller senare.

Barnet ska alltså ignoreras känslomässigt – ingen tröst, ingen kroppskontakt. Konsekvens och uthållighet är ett måste. Till slut resignerar barnet och ger upp motståndet.

Eckerbergs främsta motiv för denna till synes grymma form för fostran är att den är effektiv och att den på sikt kan leda till nöjdare och gladare barn och föräldrar, som får sova på nätterna och därmed orkar med varandra bättre. Att priset för detta är att barnet blir kränkt och till slut lyder av ren uppgivenhet avfärdar Eckerberg med orden:

Man tror lätt att små barn reagerar likadant som äldre barn och vuxna. Men deras medvetande är ännu inte fullt utvecklat och de har svårt att överföra erfarenheter från en situation till en annan. De saknar helt enkelt förutsättningar för att vara långsinta.

Det lilla barnets lidande är alltså inte jämförbart med det äldre barnets eller den vuxnes – de glömmer. Så resonerade vi inom barnsjukvården tidigare. Då utsatte vi små barn för en hel del som vi idag känner skam inför. Det var till exempel vanligt att man gjorde smärtsamma undersökningar på spädbarn utan bedövning. Och föräldrarna fick bara besöka barnet på särskilda besökstider och då ibland bara se på barnet genom en glasruta. Så gör vi inte längre. Numera vet vi att också små barns minnen lagras på djupet och kan få betydelse långt fram i livet. Men framför allt: Små barn är också människor som har rätt att bemötas med samma omsorg och respekt som vilken annan människa som helst. Det är också detta som är grundtanken i barnkonventionen.

Både femminutersmetoden i sig och Eckerbergs försvar för den påminner mycket åtminstone utifrån barnets perspektiv, om hur avskiljande timeout tillämpats i anglosaxiska länder. Den enda skillnaden är att timeoutstolen ersatts av barnets egen säng.

Berndt Eckerberg vill helst inte kalla sin metod för femminutersmetoden utan för ”somna-själv-metoden”. Idén att föräldrarna aktivt ska lära det lilla barnet att somna själv har fått stor spridning idag, också inom barnhälsovården. I Uppsala har Malena Thunström och Hans Smedje förespråkat en metod som till vissa delar liknar femminutersmetoden, men som inte på långt när är lika strikt i sin tillämpning. Den som vill bekanta sig med denna mjukare ”somna-själv-metod” kan till exempel läsa Malena Thunströms egen beskrivning av den på GrowingPeoples hemsida – se här. Thunström skriver:

Man kan lägga barnet i sängen, smeka det på huvudet en kort stund, säga godnatt vänligt och bestämt och sen lugnt gå därifrån eller sitta på en stol en bit från sängen. Om barnet skriker väntar man i ett par minuter eftersom barnet kan vara på väg att glida in i sömnen. Om det forstätter att skrika går man tillbaka men lyfter inte upp barnet ur sängen. Man kan upprepa vad man gjorde tidigare, smeka barnet lätt över huvudet, säga godnatt och gå. Om barnet är mycket upprört kan man bli tvungen att ta upp barnet en stund. Man kan i så fall lugnt sitta med barnet i sitt knä tills barnet lugnat ner sig och sedan lägger man tillbaka det i sängen igen.

Också Malena Thunström vill alltså att barnet ska lära sig somna på egen hand. Skillnaden mot Eckerbergs metod är att ignoreringstiden kortats till ”ett par minuter”. Thunström accepterar också att man tar upp barnet och tröstar det. Barnet ska inte behöva bli förtvivlat.

Det är, som jag ser, två mycket viktiga skillnader. Finns man hela tiden till hands och tar upp barnet så snart det blir ledset på allvar, så tycker jag nog att man håller sig inom barnkonventionens ramar åtminstone!

Sedan kan man alltid diskutera hur man lämpligen bör göra med barn som har svårt att somna. Personligen har jag aldrig riktigt förstått varför det ska vara så viktigt att lära barnet att somna själv och sova i eget rum etc. Jag ser det som en kulturellt betingad åsikt, rätt typisk för vår individualistiska kultur, där människan redan från början ska lära sig att bli stark, självständig och oberoende. I många andra kulturer, också bland dem vi nu har mitt ibland oss, är detta synsätt obegripligt. Här är det tvärtom snarast självklart att spädbarnet får somna i en famn och att man sedan samsover med barnet under de första åren. Och ett litet barn som vaknar och skriker tas genast om hand, ammas eller tröstas på annat sätt.

Jag tror att man som förälder måste lyssna inåt i mer än ett avseende. Jag menar faktiskt att det hos de flesta av oss finns en ”föräldrainstinkt” som hjälper oss att känna på oss vad det lilla barnet behöver just nu. Och den rösten är viktig att upptäcka, utveckla – och följa! Men så måste också varje förälder både känna och tänka efter lite hur man själv vill ha det och vilka barn man vill ha. Om man känner att det är fel att låta ett ledset barn ligga och skrika, om än bara för några minuter – så ska man förstås inte göra det! Till dem hör jag. Om man däremot känner det så att det för alla är bäst om barnet lär sig somna själv, kanske rentav nödvändigt för att familjen över huvud taget ska fungera  – ja, då kan man kanske följa de råd som Malena Thunström ger. Så länge man hela tiden har barnets bästa i sina tankar och aldrig låter barnet ligga ensamt så länge att det blir ledset och förtvivlat på allvar.

Femminutersmetoden i sin ursprungliga form är jag däremot mycket skeptisk till. Den innebär en form av aktiv ignorering som jag står helt främmande inför.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s