”Det fungerar alltså är det bra!”

Detta blir ett kort inlägg för det borde egentligen inte finnas mycket att säga i ämnet. Ofta när olika metoder rekommenderas av privatpersoner som varnas för av barnpsykologer och barnexperter (tex 5 minuter metoden eller sova hela natten) kommer ett av huvudargumenten utan tvekan vara ”Jamen det fungerar ju faktiskt, då måste det ju vara bra!”

Till detta finns ju egentligen bara en sak att säga; Nej, bara för att något fungerar är det inte bra att göra!

Om du vill lära ditt barn att spisplattan är varm kan du 2-3 gånger ta ditt barns hand och placera på en varm platta, barnet kommer troligen aldrig någonsin vilja pilla vid plattorna under matlagning igen. Det fungerar alltså, men de flesta skulle vara rätt eniga om att det är en vidrig sak att göra.

Samma gäller tex 5 minuters metoden(5mm) eller sova hela nattenkuren /SHN), det fungerar men till vilket pris? Jag vet att en och annan kommer ha invändningar nu, om att de faktiskt gjort 5mm/SHN och deras barn har inte farit illa, de lät inte barnet skrika ensamt osv. Jättebra om det är så, men att ta upp sitt barn, eller stanna hos barnet när det är ledset och trösta i sängen är inte samma sak som den verkliga 5mm/SHN, det gäller att hålla isär begreppen.

Fundera en snabbis på hur du själv, som vuxen, skulle vilja bli behandlad om du av någon orsak (tex sjukdom) blir utelämnad till någon annans vård. Hur skulle du vilja bli behandlad? Hur skulle du vilja att personal/dina anhöriga bemöter dig om du vill gå på toa på natten, har drömt en mardröm eller bara är orolig och behöver prata? Skulle du vilja att de hjälper dig, lyssnar på dig och finns där för dig eller att de visar sig en snabbis så du vet att de är kvar och sen försvinner utanför synhåll igen utan att ta någon notis om vad du ber dem om? Om du fick veta att din mormor eller kanske mamma på ålderdomshemmet fick ligga och skrika med en obytt blöja på natten för att det är fel tid på dygnet, hade du accepterat det då? Hade det känts som ett ok beteende mot din släkting ifall personalen motiverar det med att det fungerar, att de gamla faktiskt tystnar och sover istället för att ”noja” på natten? Om du skulle känna dig ok med det så kan jag också förstå om du känner dig ok med tex 5mm/SHN, om det skulle kännas helfel kan jag däremot inte förstå om 5mm/SHN fortfarande skulle kännas som en lämplig lösning för att få ditt barn att sova. Kika på alternativen, många kan kräva lite mer jobb, men det kan det väl vara värt för att ge sitt barn en god sömn utan att tulla på barnets psykiska välmående?

6 thoughts on “”Det fungerar alltså är det bra!”

  1. MMKero skriver:

    Jättebra skrivet! Håller med om vartenda ord.

    Tack för en bra och välbehövd blogg!
    Jag är så glad att jag hittat hit🙂

  2. J.D skriver:

    Att sätta någons hand på en spisplatta innebär positiv bestraffning, sånt bör undvikas. Att ge någon som gråter möjligheten lugna ner sig själv innebär habituering, vilket torde vara ganska harmlöst om det görs med omtanke och på ett funktionellt sätt. Att komma så fort någon kallar innebär positiv förtärkning på beteendet att kalla. Då blir det mer av det, vare sig det gäller barn eller vuxna. Grundläggande inlärningsteori.

    • somnforbarn skriver:

      Hmmm, grundläggande inlärningsteori säger du. Beror nog på VILKEN teori man ser på. En annan teori (som jag personligen finner mycket mer logisk) låter ju göra gällande att om du vet att du får det du behöver när du ber om det kommer du be om det mer sällan. Finns en bra text som florerar på nätet som jag inte riktigt vet ursprunget till. Den är ungefär följande:
      Du är törstig. Du ber om att få något att dricka och får ett glas vatten. När du druckit vattnet du fått är du fortfarande väldigt väldigt törstig. Du får dock inget mer vatten att dricka för den som ger dig vatten anser att du ska vara nöjd med det du fått. I omgångar får du massor av vatten, mer vatten än du behöver just då, i omgångar blir det långa uppehåll då inget vatten ges oavsett hur mycket du ber om det och hur törstig du är. Detta gör att du dricker dricker allt vatten du kan komma över när du väl får vatten och vill inte släppa vattnet/glaset ifrån dig för vem vet när du får vatten nästa gång?

      Ponera istället att du får vatten varje gång du ber om det, i början ber du om det massor bara för att se om du kommer slippa vara törstig. Efter ett tag inser du att vattnet kommer, varje gång du ber om det så du slutar be om vatten annat än när du faktiskt är törstig, för vad ska du med vatten till som du inte vill ha just då iaf när du vet att du kan få vatten när du verkligen vill ha?

      På exakt samma sätt fungerar det med barn och närhet. Ett barn som bara får närhet och uppmärksamhet när föräldrarna anser det passande, som ignorerar barnets bekräftelsebehov och framförallt närhetstörst för att det är fel tid på dygnet eller de inte vill ”skämma bort” barnet får ett barn som blir klängig, som alltid vill vara nära, tjatar, försöker komma upp i famnen och vägrar släppa taget när närhet ges. Riktigt små barn kan bli avståndstagande och utåt verka väldigt självständiga eftersom de inte vill vara nära, gosa och ha uppmärksamhet eftersom det är lättare att avstå helt än leva på hoppet så att säga. Ett barn vars föräldrar kommer så fort barnet ropar, som aldrig snålar på närheten och finns där, även mitt i natten får barn som slutar ropa om det inte är något på riktigt, som inte har ett ständigt trängande behov av närhet och uppmärksamhet eftersom de vet att de får sina behov täckta när de ber om det. Grundläggande utvecklingspsykologi. (OBS såklart att detta är generaliseringar, barn är individer och alla funkar såklart inte på samma sätt. Vissa bar är av naturen inga närhetstörstande varelser utan vill helst vara ifred, andra barn är omättliga på närhet oavsett vad föräldrarna gör. Har man ett barn som helst vill vara i fred, bredvid men inte nära kan det vara alldeles ypperligt att prova lägga barnet ensam i sängen och se om hen somnar. Det visar sig fort om barnet vill vara ensam eller ej)

      För övrigt vill jag be om ursäkt att det dröjt med svar/godkännande av kommentar, försöker att vara snabbare än såhär.

  3. J.D skriver:

    Du rör ihop olika saker i din argumentation. Att sätta någons hand på en varm platta är en aktiv våldshandling. Att ge någon chansen att vänja sig vid en läskig situation, för att upptäcka att det inte var så farligt, är något helt annat. Att vara rädd innebär inte alltid att man måste räddas direkt. En obytt blöja ska ingen behöva vänja sig vid, men om man bara är ovan att försöka somna om själv är det en annan sak. Det kan man lära sig.

    • somnforbarn skriver:

      Jag anser att det går alldeles utmärkt att lära ett barn att somna själv i sängen och ändå vara närvarande. Att gå iväg som i 5mm eller SHN är på intet sätt ett ”måste” för att barnet skall kunna inse att det inte är farligt att ligga i sin säng. Du ”räddar” inte ett barn bara för att du är närvarande och barnet både kan se, ev. fysiskt känna dig och framförallt kommunicera med dig med ögonkontakt. Föreställ dig att du ligger med brutet ben på sjukhuset nyopererad och orolig för att det gör ont. Hur skulle du själv vilja bli behandlad så? Med någon som kollar till dig lite nu och då för att se om du på egen hand gett upp och ev. insett att det inte är farligt att ha ont, eller någon som kommer till dig, förklarar varför det gör ont, lyssnar och finns där även om personen inte kan rädda dig från smärtan? Personligen vet jag ju vad jag hade valt och för ett barn är det samma sak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s