Cecilia – ”Sover som en bebis”

Följande inlägg har tidigare publicerats på bloggen ”Cecilias hörna” och är lånad med tillstånd:
”Nu när det är så varmt och ljust har barnen svårt att somna på kvällarna. Det är ett mönster jag är väl bekant med från de senaste somrarnas värmeböljor. Och visst är det jobbigt när kvällarna blir en lång svettig kamp för att få ungarna att komma till ro och somna! Vi är trötta, irriterade, varma. Ibland känner jag mig både frustrerad och misslyckad. Men jag börjar i alla fall lära mig nu att jobbiga perioder kommer och går. När man är inne i en bra period när barnen somnar i vettig tid och inte vaknar så ofta, så är det lätt att glömma att det någonsin varit annorlunda. Men när man är mitt uppe i en krånglig fas så känns det ibland som om det alltid varit så här, och alltid kommer att förbli så här. Men var lugn – det går över!

Hur kommer det sig att sömnmetoder fått så stort utrymme idag, i media såväl som i barnfamiljernas sovrum? Sover barn verkligen så förskräckligt illa nuförtiden, eller ser vi det idag som en självklar plikt att lära våra barn att sova? Jag kan ibland uppleva det i första hand som ett yttre krav att lära barn att sova hela natten, mer än något föräldrarna verkligen känner ett eget behov av. Att barnet kan somna ensam och sova hela natten har blivit ett mått på hur duktig och lyckad man är som förälder.

Att spädbarnstiden och småbarnsåren är en intensiv tid är inget jag förnekar. Det är normalt att vi tycker att det är jobbigt ibland! Men jag tror att vi i många fall påverkas av orealistiska förväntningar. Om vi anpassar förväntningarna mer efter verkligheten så blir det kanske lättare att hantera? Räknar man med att barnet ska sova hela natten redan efter några månader, så känns det troligtvis tufft när barnet vaknar 2-3 gånger. Men går man in med inställningen att barn vaknar ofta de första åren, så tänker man kanske istället ”Wow, hon vaknade bara 3 gånger i natt!” Vilka förväntningar vi bär med oss tror jag har stor betydelse för hur vi upplever vår situation.

Räknar man med att barn ska sova klockan 7 så undrar man nog varför ens barn är vaken hela kvällen. ”Räcker inte mjölken? Är det något fel på barnet? Har vi gjort något fel?” Vet man om att det är mer regel än undantag att babyn vill amma hela kvällarna de första månaderna så går man in med andra förväntningar och är bättre förberedd på att ta sig igenom den perioden.

Vi lever också i en så stressad tid, allt ska gå så snabbt och det verkar som om vi inte riktigt har tid för våra barn. De ska snabbt bli självständiga och inte behöva oss, redan under bebistiden. Jag tror att toleransnivån för att det är lite jobbigt att ha småbarn har sjunkit till ett minimum. Förr var det väl självklart att det hörde till att man sov lite dåligt när man har en bebis. Idag har det blivit ett fel som snabbt ska rättas till.

Nuförtiden är olika metoder och sömnskolor populära, man ska använda 5 minuters metoden eller Sova hela natten kuren för att lära barnet att somna ensam och sova hela natten i egen säng, vilka knappast någon kan ha missat är de rådande idealen idag. Däremot kan nog många ha missat att det inte är självklara mål för alla familjer, och inte heller har varit norm eller ideal i alla tider.

Standardiserade metoder är ofta inte nödvändiga för att underlätta nattning och nätter. Man kan börja med att analysera problemet, fundera mer över varför barnet inte sover bra? Är det något som man kan ändra på under dagen? Får barnet tillräckligt med närhet och aktivitet under sin vakna tid? Har barnet ”sprungit av sig” tillräckligt? Eller har det kanske blivit för mycket intryck? Kanske behöver barnet faktiskt sova mer på dagen för att kunna komma ner i varv på kvällen? Sömn föder sömn, brukar man säga ibland. Små åtgärder som mer ljus på dagen, mörkare i rummet på natten, svalare (en fläkt kan vara en bra investering!), mer mat före läggdags kan påverka positivt. Det är ofta bra att varva ned långsamt med bad eller massage, kanske med sånger eller läsa en bok efter man bytt blöja och satt på pyjamas.

Många barn sover faktiskt bättre om man samsover. Min äldsta dotter sov betydligt längre sammanhängande perioder när hon fick ligga hud mot hud när hon var bebis. I egen säng sov hon max en timme i taget när hon var runt 6 månader. Det blev oerhört jobbigt att gå upp och ta upp henne stup i ett. Ändå försökte vi flytta henne till egen säng bara för att vi fått lära oss på bvc att det var viktigt och bäst att göra så, och man vill ju inte göra fel eller vara en dålig förälder. Men tätt intill mig sov hon 6-8 timmar i sträck. Jag var så arg och kände mig grundlurad, arg på alla som tjatade om att vi måste lägga henne i spjälsängen, arg på bvc och vår kulturs normer om att det skulle finnas någon sorts flummigt egenvärde med att bebisar ska ligga ensamma, och arg mest av allt på mig själv som hade gått på det! Varför förstöra något som fungerade bra?

Nattamningen blir också tusen gånger enklare när man aldrig behöver tända lampor, gå upp på natten, man behöver kanske inte ens öppna ögonen. Det är bara att dra barnet intill sig och somna igen om medan barnet snuttar. Eftersom man efter en tid börjar dela sömncykler när man sover tillsammans så slipper man också plågan att bli väckt under djupsömn.

Valet att strunta i kravet på egen säng var ganska lätt för oss, när jag väl vågade lyssna på mig själv och mitt barn, känna efter vad jag ville och inte lyssna så mycket på andra. Sedan är ju barn olika, och vissa sover istället lugnare och mer ostört i egen säng. Man får lyssna på sitt barn och prova sig fram till vad som passar just varje barn och varje familj bäst. Man känner sitt eget barn och sin familjs behov bättre än någon fast metod som någon annan uppfunnit, en trång mall där alla barn ska klämmas in.

Visst finns det barn som verkligen har allvarliga sömnstörningar, och visst finns det också tider i livet då vi föräldrar inte orkar med riktigt. Orkar man inte så orkar man inte, och då behöver man göra förändringar. Men jag tycker inte att man ska skuldbelägga barn heller och säga att problematisera helt normala bebisbeteenden och friska sömnmöster. Jag tycker att vi problematiserar bebisar alltför mycket idag, när de bara är som bebisar alltid har varit. Jag skulle vilja att vi i större utsträckning kunde ta det för vad det är, och inte vara så snabba att försöka göra om barn till några små miniatyrvuxna.

Jag kan inte förstå varför det skulle kunna vara bättre och mer hälsosamt att manipulera och styra med barns sömnmönster för att få dem att sova som mer som en vuxen, istället för att sova som en bebis. Jag håller inte med om att det är mer naturligt för en bebis att sova hela natten än att vakna och amma. Visst kan man kanske lära barn att inte vakna, men finns det verkligen något vetenskapligt stöd för att det skulle vara mer hälsosamt för barn över halvåret att sova hela natten. Jag ser det som något som hör till vår kultur, det här idealet att man ska sova hela natten, och man bör sluta amma på natten så snart det går att genomföra utan att barnet svälter, än att det skulle vara något som är ursprungligt/naturligt eller självklart skulle vara att föredra. ”

6 thoughts on “Cecilia – ”Sover som en bebis”

  1. sleepwalker skriver:

    Det är olyckligt att du propagerar för samsovning med tanke på att det ökar risken för PSD. Visst är risken liten man varför öka den lilla risken som finns bara för sin egen sömn.

    • somnforbarn skriver:

      Hej Sleepwalker!
      Om du kollar in under ”barnets sovplats/samsovning” så finns två längre inlägg om samsovning där. Faktum är att så kallad säker samsovning MINSKAR risken för PSD, inte ökar den! Hela det här med att PSD skulle öka av samsovning baseras i stort på en enda brittiskt studie, i den hade man undersökt hur barn som dött ”oförklarigt” hade sovit och av de barnen hade endast 2% fler av barnen dött vid samsovning. Dvs 51% vid samsovning jämfört med 49% sovandes i egen säng. Av barnen som dött vid samsovning såg man direkt ett mönster på hur barnen hade samsovit, en marjoritet hade dött när föräldern somnat med dem i en fotölj eller soffa där de satt sig på natten, rädda för att samsova med sitt barn! Andra hade dött när föräldrarna varit påverkade av droger eller alkohol, sovandes på mage eller sovandes med syskon. Av de döda barnen hade inte ett enda samsovit säkert! Därför propagerar jag för SÄKER samsovning för de familjer som vill!

  2. sleepwalker skriver:

    Föreslår att du uppdaterar dig lite.
    Läs tex amerikanska barnläkarföreningens senaste rekommendation från 2011:
    http://www.sbp.com.br/pdfs/51-SIDS-Other-Sleep-Related-Infant-Deaths.pdf
    De propagerar för ”room-sharing without bed-sharing”. Länkar till studier rörande PSD och riskfaktorer som samsovning finns i skriften.
    Svenska Socialstyrelsens rekommendation som du själv länkar till skriver att ”Några undersökningar har också visat att om barnet är under tre månader finns det en något ökad risk med att sova i samma säng även om modern inte är rökare”. Denna skrift är dock lite äldre.
    Lyckligtvis är ju risken för PSD mycket liten även med föräldrar som utsätter barn för riskbeteende som rökning eller samsovning. Jag tycker emellertid inte att det är något försvar eftersom detta enkelt kan undvikas genom att man följer de rekommendationer som internationell läkarexpertis tydligt beskriver. Att propagera för samsovning som du gör på denna webbsida är direkt oansvarigt.
    Ett enda dött barn är ett för mycket.

    • somnforbarn skriver:

      Jag läser ständigt på och uppdaterar mig. Kontentan av det som står i länken du gav är att de inte vill rekommendera någon form av samsovning med barnet i gemensam säng är för att de anser underlaget ang. säker samsovning för litet för att kunna säga bu eller bä. Dvs eftersom vet VET att vissa sätt att samsova på inte är säkra så avråder de även från säker samsovning enligt försiktighetsprincipen eftersom de inte vet om det verkligen fungerar. Faktum kvarstår dock att även i de studier som hänvisas till i din länk har inget barn som dött av PSD eller annan sömnrelaterad orsak kunnat påvisas ha sammsovit säkert och dött ändå! Alltså, det är många gånger farligare för ett barn att sova i egen säng än att samsova säkert för barn som sover i egen säng VET ,man dör av PSD lite nu och då. Andra saker artikeln tar upp där riskerna för PSD vida överstiger risken med samsovning är tex: Föräldrar med sydamerikansk ursprung, att inte amma, att inte använda napp. Ska vi då prata om oansvarigt osv. så borde jag väll isf börja propagera hårt för att alla mödrar måste amma och alla barn använda napp samt att sydamerikaner helst bör låta bli att skaffa barn. Eller? (Hint, finns inte en chans att jag skulle starta en sådan propaganda) Nej, jag kommer fortsätta propagera för SÄKER samsovning för det finns inga bevis för att det är skadligt, viket även din länk bevisar. (Faktum, artikeln tar tom upp att i valet mellan att sova med sin bebis i sängen eller att sätta sig i en stol/soffa/fotölj för att mata när man som förälder är väldigt trött så ska valet alltid vara att sova med bebis i sängen)

  3. Elina skriver:

    Håller verkligen med dig! Man behöver verkligen läsa sånna här inlägg när man är småbarnsförälder för att få lite perspektiv på saker. Jag har en dotter som är 17 månader. Från dag 1 har jag varit väldigt fokuserad på hennes behov och en trygg anknytning. Fri amning (också på natten), samsoving, bärande i sjal/sele och väldigt lite barnvakt (jag har aldrig varit borta från henne på natten och hennes pappa har alltid varit hemma om jag har varit borta på kvällen). Jag har ammat henne till sömns varje natt och varje gång hon vaknar på kvällen och natten. När hon var liten (runt 3-4mån) fungerade det väldigt fint och hon sov ofta från ca 7 – 22/23 tiden och så ammade jag henne några gånger under natten. Efter ca 4 månader har kvällarna, med få undantag bestått i att jag sprungit fram och tillbaka till sovrummet många gånger per kväll, ofta också med det utfallet att jag gått och lagt mig från kl 20 för att hon ska komma till ro. Nätterna har i långa perioder bestått av att jag fungerat som en levande napp och hon har vägrat att sova utan mitt bröst i munnen (Hela natten). Jag känner nu att jag inte orkar mer och problemet är att jag är så less på henne för att jag aldrig får lite ledigt! Jag och min sambo har ingen tid för varandra och det sliter på förhållandet (även om vi försöker vara positiva). Jag känner att jag har förbrukat allt mitt tålamod i loppet av kvällen och natten (Jag har haft otroligt mycket tålamod med henne) och orkar liksom inte med henne (hon är väldigt aktiv och högljud).
    Med andra ord känner jag att jag måste ty till någon ”metod” eller åtminstone någon förändring, det här fungerar inte för någon av oss.
    Hur ska man gå till väga för att inte fasna i ”metodträsket”?

    • somnforbarn skriver:

      De två metoder jag förespråkar är antingen tassmetoden eller somna utan gråt. Båda utgår ifrån att se barnet och att barnet alltid skall lugnas med förälderns fysiska närvaro mdn samtidigt sakta vänja sig vid att även kunna somna om på egen hand. I första hand skriv dagbok över sömnen och se om dwt finns mönster. Tex om ditt barn vaknar vid 10 varje kväll, gå in och vagga barnet mjukt (eller vad som kan fungera för just er) och hjälp på så vis barner att sova över den där skarven. Läs mer om båda metoderna här på bloggen och tveka inte att ställa frågor antingen i kommentar på bloggen eller via mail🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s