Självständiga barn

Alla som har barn har säkerligen vid flera tillfällen fått höra om vikten av att göra barnet självständigt, ju tidigare ju bättre. Typiska tecken på ”självständiga barn” som brukar lyftas och ibland rent hyllas är:

* Barn som sover i egen säng, gärna eget rum tidigt och hela nätter utan att vakna/störa.

* Barn som enkelt har barnvakt utan att protestera från låg ålder.

* Barn som inte reagerar nämvärt/alls när föräldrarna lämnar rummet.

* Barn som enkelt tröstas av vem som helst som finns nära.

* Barn utan större behov av att ha fysisk närhet med sina föräldrar, tex små bebisar som gärna ligger långa stunder ensam på en lekmatta/i en babysitter utan att göra ett pip.

Det många missar, eller helt enkelt inte vet är att samtliga punkter ovan i kombination med annat kan vara tecken på en störd anknytning till föräldrarna, en störning som om den inte repareras i vuxen ålder kan leda till psykiska problem. Dessutom förbises totalt att barn faktiskt är olika. Vissa barn tycker helt enkelt om att sova med mycket rörelseutrymme varav egen säng passar bäst, de har ett stort sömnbehov och sover av sig själv hela nätter. Detta betyder inte att barnet är mer självständigt än något annat barn, det har bara lite andra behov. Andra barn har inget jättebehov av fysisk närhet för att det är deras personlighet, de ligger gärna för sig själva bara de har föräldrarna inom syn/hörhåll och det är helt ok.

Barn som får en störd anknytning kommer som äldre barn/vuxna ha svårt i anknytningen till andra, tex en blivande partner eller egna barn. Det är vanligt att dessa barn även får psykiska problem. Deras personligheter blir väldigt likartade beroende på hur de väljer att tackla problemen i anknytningen. Det finns fyra primära indelningar i anknytning: Trygg, Otrygg- ambivalent, Otrygg-desorganiserad och Otrygg-Undvikande.

Trygg:

Ett tryggt barn vågar lita på sina föräldrar. Barnet kan med lätthet visa alla möjliga känslospektra och är inte rädd för att tex vara arg för barnet vet att föräldrarna finns där alltid. Ett tryggt barn kan visa stor sorg/upprördhet när föräldrarna försvinner men lugnar sig snabbt om de kommer tillbaka och i en skrämmande situation söker de sig primärt till sina föräldrar om de finns i närheten. Som vuxna har dessa barn lätt för sociala kontakter men kan även trivas i ensamhet. De har även goda möjligheter att klara av långvariga relationer tex med en partner.

Otrygg – Ambivalent:

Ett barn som utvecklat en otrygg-ambivalent anknytning är ett barn som aldrig riktigt vet vad för bemötande hen kommer få. Ibland blir barnet omhändertaget och får sina behov tillgodosedda, ibland blir barnet avvisat. Denna form av anknytning är den största risken med att utsätta sina barn för skrikmetoder vid sänggående. Barn med en ambivalent anknytning blir som vuxna ganska svåra att umgås med då de antingen vägrar nära relationer eller blir enormt närhetstörstande vilket lätt blir ”kvävande” för den andra parten. De lever i en ständig gnagande rädsla över att bli bortstötta/övergivna som lätt ger ångestsyndrom och dåligt psykiskt mående.

Tecken på en ambivalent anknytning: Barnet är ofta klängigt i ständiga försök att få närhet och uppmärksamhet. Barnet har svår separationsångest även i äldre år och finner alla separationer extremt jobbiga. Barnet vågar inte visa känslor av rädsla för att bli bortstött.

Otrygg – Undvikande:

Barn med ett undvikande beteende är vana vid att aldrig bli sedda eller få sina behov tillgodosedda. De vet att de blir bortskuffade om de söker hjälp. Dessa barn är de som redan tidigt hyllas för att de är så självständiga. Som vuxna har de svårt för nära relationer eftersom de inte släpper någon in på livet av rädsla att bli svikna. Barn som är lite äldre när de adopteras har ofta en undvikande anknytning vid ankomst pga många separationer tidigt. Dessa barn är de som lättast hamnar i svåra depressioner eller tar sitt liv eftersom de inte vågar visa sina känslor, än mindre prata om dem och i det sista ofta vägrar att söka hjälp för att må bra.

Tecken på undvikande anknytning hos ett barn:

Barnet visar sällan starka känslor utan ger ett intryck av att vara ständigt glad/lättsam och nöjd. Barnet ber sällan om hjälp utan vill klara allt själv. Barnet kan tröstas av vem som helst eller söker inte tröst alls. I osäkra situationer söker sig barnet till ensamhet istället för till sina föräldrar och barnet har inget eller väldigt litet behov av att ha en kontakt till föräldrarna, dvs barnet reagerar inte om föräldrarna försvinner och visar inga tecken på att finna separationer jobbiga. Barnet tar hand om sig själv i stor utsträckning från låg ålder.

Om vi ser till det undvikande barnet med en skadad anknytning och till punkterna i början av inlägget kring vad som brukar hyllas som självständiga barn är det lätt att se hur barn med en undvikande skadad anknytning missas för att deras tecken på att något är fel istället ses som något eftersträvansvärt och bra. Många hårdare metoder gällande uppfostran/sömn siktar på att få barn med detta beteende, trots att det är bevisat skadligt. Dessa barn är förvisso lättsamma för föräldrarna men är priset verkligen värt det?

Den sista gruppen barn är en lite ovanligare grupp, de med Otrygg- Desorganiserad anknytning.

Barn med denna anknytning är barn som kommer från missbrukshem, som blivit misshandlade eller har föräldrar som av olika orsak inte klarat av att knyta an till dem och därför haft ett märkligt bemötande. Ex. på sådant kan vara att föräldern istället för att trösta ett ledset barn blir arg, skäller och höjer rösten. Barnet vill fortfarande bli tröstad men är samtidigt rädd för sin förälder och har en önskan om att få knyta an. Som vuxna kan dessa barn upplevas som lite skrämmande/märkliga för andra då de har svårt att svara adekvat på andras känslor och risken är stor att de själva för vidare detta till sina egna barn genom att inte kunna svara på barnets känslomässiga behov. Denna grupp är de som oftast har störst behov av professionell hjälp för att bryta sitt mönster och klara av en bra kontakt till andra människor.

 

Varje gång självständiga barn diskuteras är det bra att ha i tanken varför barnet är självständigt? Är barnet det för att hen själv aktivt i sin egen takt fått söka sig ifrån sina föräldrar som finns som ett skyddsnät att falla tillbaka på, eller är det för att barnet tvingats till det? När det pratas om bebisar som självständiga, våga tänka STOPP! En liten bebis ska inte vara självständigt. Det är naturvidrigt och helt enkelt emot all vår biologi. Det finns inte ett enda däggdjur eller fågel där ungarna inte är beroende av föräldrarna, precis som det ska vara! Så är det för människan också. Våra barn är skapade för att vara beroende av oss vuxna under lång tid, för att lära sig för sin överlevnad, för mat och omvårdnad och sedan i sin takt ge sig ut på större äventyr och slutligen helt gå på egen hand. Ett barn med en bra anknytning och grundtrygghet blir självständigt och vågar sig iväg utan att föräldrarna behöver tvinga fram det genom avståndstagande. Kom ihåg att genom att tvinga ditt barn att klara saker ”självständigt” kan du få ditt barn att utåt klara sig själv, men på insidan skapas ett barn med en stor inre osäkerhet!

 

En bra artikel i SvD tar upp just detta om anknytning (första källan i listan nedan) kring den forskning som visar att ungefär var tredje barn är otryggt anknytet. I Sverige och väst över lag är det den undvikande otrygga anknytningen som är absolut vanligast, pga att det eftersträvas självständighet. I andra länder är det den ambivalenta som är vanligast pga att det är vanligt med mycket separationer. Det är dock relativt jämt fördelat med ca var tredje barn med otrygg anknytning i alla världens länder. Värt att minnas i detta: Det är aldrig försent att hjälpa sitt barn till en bra anknytning! Ibland händer saker som skadar men skadan kan repareras.

 

Källor:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/tryggare-kan-barnen-vara_961137.svd

http://foraldrabloggen.minnia.com/

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=261&Anknytning

 

 

About these ads

One thought on “Självständiga barn

  1. veramodig modig skriver:

    Tack för din text och dina kloka ord. Det behövs så väl i denna värld där det ibland känns som det glöms bort att barn är barn och att de därmed behandlas som små vuxna. Ibland tänker jag att det verkar som att rädsla dominerar hela vår tillvaro. Föräldrar är rädda för att inte räcka till, inte vara tillräckligt stränga, lyhörda, krävande eller toleranta. Barn är rädda för monster, för att inte duga, inte bli omtyckta eller för vad kompisarna ska tycka. Jag tror nog att rädsla egentligen är en bra känsla som är avsedd att skydda oss, men kanske är det rädslan för att vara just rädd som ställer till bekymmer.
    Istället för att sträva efter modet där man ”inte är rädd för något” (det verkar ju direkt oklokt), så kanske det är bättre finna modet att ”inte vara rädd för att vara rädd”

    Kram Vera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s